Skänkelvikning

Orcado verkar lite missnöjd över sin aktiva vila. Han gnäggar efter mig så fort jag kliver ur dörrhålet och i hagen sänder han desperat bort Odette för att hamna först på listan av att göra saker ihop. Jag tar det som ett gott tecken att han inte är helt utbränd, men det är inte meningen att fina Dettan ska råka ut för surigheterna.

Vi övade på det vi tränade igår. Det vill säga att flytta för tryck i bakdelen, både från och mot mig. Först repeterade vi det som vi gjorde igår och det satt riktigt bra, han begrep direkt och numera behöver jag knappt nudda för att han förstår direkt vad jag menar. Idag försökte jag avancera, ett steg i taget ville jag att han skulle ta framåt. Ska jag vara ärlig var han imponerande finkänslig. Annars blir han gärna den som vill ha tydliga stöd och signaler. Han förstod inte alltid, men han lyssnade vaket på signaler och försökte aktivt klura ut vad jag syftade på. Många mikropauser för att uppmuntra hans många försök som formade framsteg. Det var en balans att få honom koppla både skänkeln på skinkan och smackningen för framåt. Jag fick vara väldigt uppmärksam på honom för jag märkte att han blev lite stressad om jag råkade ge för mycket att tänka på alldeles samtidigt.

Men han är fantastisk. Precis på slutet kunde han lite ovetandes göra klockren skänkelvikning mot mig. Jag berömde massvis och sedan avrundade vi. Ett frö är sått och nu vill jag utveckla det till att han kan ta det i flera skrittsteg. Det vore också häftigt att bemästra det på töm och att han klarar det när jag är bakom honom.

Älskade Cadonis, min fina vän. Vi får se vad det hittas på för något imorgon. Kanske longering och tömkörning, kanske ingenting, kanske fjanta sig på åkern. Det är skönt att inte ha någonting större planerat ibland.

En äldre bild på Orcado och det är mycket som förändrats sedan dess bilden togs.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *