Svettigt

Den här månaden har jag och Orcado arbetat på bra vill jag påstå. Jag tänkte försöka summera då det snart är månadsslut. Tre körpass i veckan, med ibland utebliven medvind. Något enformigt träningsupplägg, men vi har varierat rutterna vi kör varje gång för att det ska vara lite nyare, intressantare och variera underlagen. Olika turer bjuder på olika moment att arbeta med, så är det. De senaste gångerna har vi haft sällskap av Jullan och hennes Amerikanska Miniatyrhäst Florran, vilket har varit jättemysigt och väldigt uppiggande för oss båda. Han älskar livet lite mer när en hästkompis är med, helt klart. 

Sedan vi ökat intensiteten har jag märkt av att Orcado tappat lite framåtbjudning. Kanske både mentalt och fysiskt. Största boven är värmen, insekterna, enformiga träningsupplägget och garanterat jag själv som då kommer och petar när han ligger i lä. Han blir gärna för bekväm, för det är så han fungerar. Han blir okoncentrerad om jag inte ger honom utmaningar hela tiden, han tar saker i sitt egna tempo (långsamt liksom ökat), vilket gör det svårt att nå honom. Det blir lite krockar ibland och jag blir frustrerad som inte kan sätta fingret på exakt vad som felar. Jag anser inte att jag är fullärd kusk eller bäst, men samtidigt har jag inte förändrat min körning från då eller nu (analys: vilket i sig kan vara problematiken). Jag tycker att vi hade en grymt ljuvlig och imponerande start med flera veckors igångsättning. Där vi arbetade fram en bjudning som var över förväntan och skritten blev hans starkaste gångart, kommunikationen och kontakten blomstrade. Jag kände att jag hade honom mellan töm och hand i princip hela tiden, han var vaken och kommunikativ. Vi byggde upp övergångar och nu har vi tappat det samma ganska rejält efter tre månaders ihållande arbete 1-3 ggr/v. 

Jag försöker att se och lyssna till honom så jag blir svett. Vi backar och försöker se till helheten. Jag vill varken underskatta hans faktiska kraft (som det finns en stor portion av numera) eller köra slut på honom (sexårig unghäst). Därför blir jag lite osäker på om han trots allt kanske ska få en liten sammanhängande vila här i juli. Han behöver kanske ett par veckors avbrott från körningen för att återhämta dem musklerna och framåtbjudningen igen. Han kan rakt av vara trött.

Jag tycker att jag är mjuk mot honom med låååång igångsättning och övergångar i mängder, låtit honom välja tempo i varje gångart för att hitta sin egen bärighet och balans innan jag kan kräva annat. Men det är kanske vad som blivit min egen fälla – vi är van att det är lite otydligheter på den fronten. Sjuk är han i alla fall inte, då han är kollad av veterinär och har som mest kanske träningsvärk. Dock är jag övertygad om att det knappt kan vara det heller, eftersom han rör sig fint, tränas efter hans förmåga och vilar minst två dagar mellan sina pass för att han ska återhämta sig sunt. 

Men jag blir lite osäker, är så förbannat skraj för att råka överanstränga honom eller läsa av situationen fel. Jag vet att allting ligger hos mig och jag vill inte ta honom för givet. Min bästa vän och solstråle. Glad är han i alla fall och mår väldigt bra för övrigt. Ska bara hitta motivationen runt körningen igen. Risken är att jag förblindat arbetat fram det bästa ur honom tills jag glömt bort att han trots allt är ung och ovan och alldeles för fantastisk, att han blivit matt.

Jag får se hur det blir, kanske är medicinen att ligga lågt, bus på åkern och lite bommar/hoppning som får honom att piggna till ♥

Orcado har gått ned en storlek i sitt flugtäcke – ett tecken i rätt riktning!
Odette funderar på när vi ska upptäcka världen igen, men det får bli imorgon lilla Räserfräser.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *