Vilan är över

Jag arbetar mina hästar med kommunikation och medvetenhet kring vilka vi än är. Metodiskt och konsekvent tycker jag om som arbetssätt och jag upplever att de hästar jag lärt känna trivs med det samma, eftersom det går anpassa till varje individ och kombinera på alla vis. Jag börjar alltid med att utforska vart jag kan lägga ribban och lägger den där, kunskapsmässigt och emotionellt. Beroende på vad hästen tycker om och vill med varje aktivitet går det att rikta nästa utmaning. Jag ser varje litet framsteg som extremt positivt, som en möjlighet att utvecklas. Jag berömmer gärna där med all min glädje via intuition och kroppsspråket, och jag avslutar hellre när prestationen är på topp än att nå en punkt där trötthet och uttråkning kan slå till. Det här utnyttjar Orcado till fullo – med sin fulla rätt, såklart. Så fort jag berömmer honom avrundar han och klappar sig på axeln. På senare tid vid kommunikationskrockar med Orcado har jag tagit som vanemässig tendens att korsa signaler och känslor med varandra. Jag vill bryta det mönstret hos mig, genom att backa, se helheten, börja där ribban ligger och arbeta utifrån det läget igen. Det påminner mig att jag absolut inte har bråttom, vilket jag vet innerst inne när jag får chans att inse det.

Vilan är officiellt över och en mjukstart på veckan blev det. Med finslip av ljudsignaler och lyhördhet vid longeringen. De senaste gångerna har voltarbetet upplevts katastrofala. Jag har gett korsade signaler, varit otydlig och otålig. Idag sade jag till Orcado; att det är jag som ska tränas nu. Själva longeringen kan han, bara jag får ordning på mig.

Jag ledde ut oss till det knähöga ängsgräset som var genomsurt efter flertalet piskande regnskurar som ägt rum tidigare under dagen. Nervös inför min lektion, men bet ihop. Jag hade repgrimman och featherline-ledrepet, samt longeringspisken. Inga paddockväggar som får en att känna sig instängd. Jag bestämde strängt matförbud under arbetstiden på en gång, en liten knyck med lillfingret var det som krävdes som påminnelse och i den dialogen var vi överens, eftersom vi som vanligt har många mikropauser i alla fall. När han förstod att jag var riktigt fokuserad släppte han fram den bästa av sidor hos sig. Trots blött underlag balanserade han sig så väl att han svävade, inte heller hade han jättestor volt då linan är något kort tyvärr. Han var stark och bärig! När jag upptäckte att han besvarade mina signaler lade jag fokus på ett nästa utmaning; kunna hålla ombedd gångart längre intervaller. Det är konstigt att jag blir förvånad när jag får varje galoppfattning jag ber om och han håller ut hur länge jag än vill.

Därför blev jag väldigt stolt över mig själv när jag lyckats vara den som jag strävar efter att vara. Vi hade så kul att det blev möjligt att ta det längre. Så när jag såg honom arbeta på uthålligt fick jag bita mig i läppen för att inte spricka av glädje eller råka vilseleda honom med för tidigt beröm. Det var svårt. När jag tyckte att han fått in rytm, balans och avslappnad överlinje frågade jag om halt och berömde tonvis. Han högg in på ängsgräset och var mycket stolt han med. Lyckan gör att jag bara vill ha mer och mer, vilket också är en ful fälla.

Att lyckas ger mersmak, men som sagt; repetition är som heligast när det sker lagom mycket.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *